Deppig
Nu är alla långt där ute och festar och har roligt tillsammans. Alla utom jag. Jag slår vad att det här kommer bli den bästa festen någonsin. E kommer få sin älskling och strula för första gången. Alla kommer ha jätte roligt och prata om det hela nästa vecka. Jag kommer bara kunna sitta där och le och lyssna när de babblar på om allt som hände, ofta utan att ha en anning om vad de pratar om. Jag hatar att inte betyda något! Varför är det så svårt för mig att vara en av dem?
Jag tänker sitta här ensam på mitt rum hela kvällen. Läsa min underbara bok om Bella och Edvard och proppa i mig massor med Rollo, även fast jag egentligen inte är särskilt förtjust i dem. Kanske klättrar jag ut genom fönstret en stund senare i natt och röker en cigg när de andra har somnat. Jag skulle verkligen behöva en cigg just nu... Något att döva allt med lite gran om bara för en liten stund. När det sen äntligen blir tillräkligt sent att gå och lägga mig kommer jag ligga i min säng utan att kunna sova. Deprimerad på grund av boken och det faktum att jag aldrig kommer att få uppleva något som änns liknar den kärlek de känner för varandra (jag vet att det är löjligt, men jag blir nästan alltid deppig efter att jag läst kärleksböcker) och utan att kunna sluta tänka på festen som fortfarande är i full gång, utan mig.
Utan den skulle jag inte klara den här kvällen...
Jag vet att jag inte borde...
