Lisa finns inte....

Jag är absolut sämst på att ljuga. Ser antingen grymt skyldig ut eller försöker hålla tillbaka världens leende/skratt.
Det finns den här killen i skolan som jag tycker är lite halv söt. Men jag tror att han gillar min kompis. Hon verkar aldrig intresserad av killar, och ändå är det nästan alltid till henne dom dras. Mina kompisar anklagade mig för att gilla den här killen då, och jag gör det ju egentligen inte (tycker bara han är lite söt som sagt) Och så klart satt jag bara där, försökte hålla tillbaka världens smile och såg allvarligt s

Jag trodde att jag skulle vara gansak deppig idag. Men det visade sig att festen i fredags inte varit så mycket att prata om, så jag har varit ovanligt glad. Jag har sovit lite för lite de senaste dagarna och jag har lite övertemp och är förkyld. Resultatet är att jag har varit väldigt flummig. Jag och E har gått omkring och skrattat åt allt och alla, och hela klassen verkar har fått en släng av allvarligt flummighet, vi skrattade och pratade bort hela musik lektionen. E.P blev tillslut så trött på mig att hon sa att hon skulle slå mig ifall jag inte höll tyst med mina dumma komentarer och fnitter, jag tror att jag nog fått ett par blåmärken på armen av henne. Eftersom jag inte var helt frisk var jag inte med på idrotten, E hade glömt sina kläder så vi kunde flumma tillsammans istället för att springa med några djävla pulsklockor. Efter ett tag träffade vi Beno, en kille från Chile som hängre med B. gänget. Förra helgen hade han trillat med cyckeln så att hens knä gått ur led, eller nått, så han hade gips. Vi pratade lite, och jag och E var lite elaka mot Beno, vi var så flummiga att vi skratta de åt precis allt, och han trodde nog att vi skrattade åt honom.

E är lite korkad:

E: Har du gått om ett år?
Beno: Ja
E: Varför?
Beno: Jag var inte tillräkligt bra på svenska.
E: (Till mig) Vad sa han?

Gud jag skratta, och det gjorde hon också när jag tala om vad han sagt. Vi skrattade så mycket och var nog ganska jobbiga, för Beno bad oss tillslut att gå.

Jag fattar inte vad det är med killarna egentligen. Varför tycker dom det är så kul att bråka och reta just mig? De tar mina grejjor (det börjar bli väldigt barnsligt med tanke på att vi faktiskt går i 9:an), försöker fälla mig när jag går förbi och håller hela tiden på att tjata om att jag inte ska röka. Jag hatar att alla vet om det nu... 
Det finns en kille i min klass som har bråkat med mig ända sen vi började på högstadiet, vi kan väll kalla honom.... Jacob. Inte direkt elakt eller så, oftas är det bara på skojj, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillar uppmärlsamheten. Det var mest i 7:an och början av 8:an, nu på senaste tiden har han låtit mig vara ganska mycket. 
Idag när vi gick från en lektion som vi har i en mindre bygnad på skolområdet gick Jacob bakom mig och E. Plötsligt tog han tag i min arm så att vi gick armkrok och så började han gå så att vi snurrade runt. Jag var ganska tjejig och försökte lote halvhjärtat att komma låss. När han tillslut släppte taget vinglade vi båda omkring så att vi nästan gick på folk. När jag lagt in mina saker i skåpet och väntade på att de andra skulle bli klara kom Jacob upp framför mig och kramade mig jätte hårt samtidigt som han tryckte fingrarna mot min ryggrad, vilket inte är särskilt skönt. Jag försökte komma loss, och det slutade med att vi åter igen snurrade runt en stund tillsammans.
Senare på dagen efter att vår sista lekton slutat stälde sig H i vägen för mig när jag skulle gå bort till E och E.P. Han hade utbredda armar och undrade ifall jag ville ha en kram. Jag skrattade och vände mig bort. Då kom N emot mig och sa att jag såg ut att behöva en kram. Jag ville inte ha någon kram av någon av de två killarna så jag vände N ryggen och var precis på väg att gå därifrån när båda två plötsligt kramade mig samtidigt. N bakifrån och H framifrån. Okej, jag erkänner. Det var inte allt för illa, ända tills jag fick nåns arm hårt i munnen.
Jag, E.P, C och R gick en stund senare mot bussarna när vi såg att Räkan och S stod borta vid äldstaden och rökte. Vi gick bort till dem och när vi kom dit bredde S ut armarna mot mig och sa "Vill du ha en kram?"
Jag menar herre gud!

Inte en så intresant text, men jag har inget att göra och Pappa och Syster kommer ju aldrig hem. Dessutom är det inget bra på tv just nu. Spela rolle egentligen, det är ändå ingen som läser det här.

För en stund sen fick jag världens lust att skriva ner om hur jag fick min första kyss nu i somras när jag var på språkresa i England. Visserligen skrev jag dagbok om det, men jag skrev inte särskilt detaljerat. Mitt minne är absolut sämst i Sverige, så jag har tänkt börja skriv ner speciella saker som händer mig i historie form. Ifall nån nu läser det här hoppas jag att det inte suger allt för mycket.

Jag stod ute på piren och såg ut över havet med armarna lutade det höga räcket. Det började bli mörkt, och som vanligt blåste det ganska kallt. Bakom oss stod dörren in till spelhallen via det lilla Kaféet öppen. Människor pratade högljutt på olika språk och spelen plingade och dundrade och lät. Ändå var det märkligt tyst där ute. Jag kunde höra vågorna slå mot stranden långt där nedanför oss, och en fiskmås som skräna uppe i luften. Han stod där jämte mig med ögonen fästa någonstans i fjärran i sina trasiga jeans och svarta jacka. Han hade varit ganska tyst hela kvällen, vilket oroade mig eftersom han annars alltid brukade prata på hela tiden. Jag var rädd att han inte längre hade något att säga mig, något som hänt nästan alla mina andra vänner. Vi hade haft så lätt att prata redan från början, jag hade aldrig träffat någon jag kunde prata med på det sättet förut. Nu var jag rädd att vi hade sagt allt som kunde sägas till varandra. Återigen förbannade jag det faktum att jag inte längre var en pratkvarn. Allt hade varit så mycket lättare på den tiden. Då hade jag inte behövt oroat mig varje gång jag skulle vara ensam med någon annan över att jag inte skulle komma på något att säga. Patrik var den första jag inte behövt oroa mig över på det sättet på flera år, men nu verkade det som om den tiden var förbi. Han vände sig om och lutade ryggen mot räcket istället för armarna. Jag betraktade honom men han såg inte på mig. Det mörka håret var lockigt i pannan och nacken och den breda munnen var för en gång skull helt stilla. Han hade blicken fäst på ett par som var på väg in i spelhallen via huvudentrén en bit ifrån oss.

 "Vad skulle du göra ifall jag gjorde något... Oväntat?" Frågade han mig eftertänksamt.

 "Det beror på, vad menar du att du skulle göra?"

 "Jag vet inte. Något oväntat" Sa han och såg bort.

 "Men hur ska jag veta vad jag skulle göra ifall jag inte vet vad du menar med oväntat?" Skrattade jag.

 "Äh, det var inget" Suckade han och vände sig mot havet igen.

Jag undrade vad han hade menat, men bestämde mig för att inte tjata på honom om det. Vi stod tysta en stund jämte varandra. Patrik skruvade tillslut lite på sig och vände sig mot mig.

Han stod och gungade lite fram och tillbaka med blicken fäst på mina skor.

 "Caroline ..." Började han, men just då kom Frida och Alex ut genom dörren från Kaféet och han tystnade.

 "Hej" Skrattade Frida och slängde med sitt långa, blonderade hår. "Vi har letat efter er"

 "Var är Emelie?" Undrade Alex.

 "Jag vet inte, hon försvann för en stund sen" Sa jag och såg mig omkring.

 "Hon satt och prata i mobilen där borta" Fortsatte Patrik och pekade bort mot karusellerna "Sen var hon bara borta"

 "Jaha... och vad har ni två gjort då?" Sa Alex med ett brett flin.

 "Gått omkring lite bara, som vanligt"

 "Kom, Alex jag fryser, vi kan väll gå in igen?" Frida tog tag i Alex hand och drog med sig honom in till spelhallen. Det blev tyst igen. Men den här gången kunde jag känna att något förändrats, tystnaden var inte lika obesvärad längre. Jag hade en känsla av att Patrik hade något han ville säga mig, och jag trodde inte att det var något positivt. Men trots att vi inte pratade längre trivdes jag fortfarande i hans sällskap, även ifall han inte verkade trivas i mitt, så jag ignorerade känslan. Jag tog upp mobilen för att kolla klockan, och suckade när hon inte änns var nio än, det var mer än två timmar kvar innan jag kunde åka hem.

 "Caroline ...?" Sa Patrik osäkert och vände sig mot mig igen. "Äh skit samma" Och så kysste han mig. Hans mjuka läppar tryckets försiktigt mot mina, frågande, och jag blev med änns tom inuti. Utan att tänka på det kysste jag honom tillbaka och jag kände hur han slappnade av. Men så tänkte jag Patrik kysser mig och då började jag fnissa. Jag var 15 år gammal, jag fick äntligen min första kyss av en kille jag tyckte väldigt mycket om, och jag kunde knappt hålla mig från skratt. Jag hade vetat i flera dagar nu att han gillade mig, och i över en vecka hade mina känslor för honom varit lika ombytliga som havet under oss. Ena dagen kunde jag inte sluta tänka på honom bara för att nästa dag bara vilja ha honom som kompis. Aldrig hade jag trott att det verkligen skulle bli något mellan oss. Jag hade drömt om det nästan ända sen jag träffat honom, men nu när han väll kysste mig kunde jag inte riktigt tro det. Patrik drog sig ifrån mig och vände sig ut mot havet igen, bort från mig. Jag ställde mig närmare honom och kramade om honom för att han inte skulle tro att jag inte kände likadant.

 "Du gillar mig" Konstaterade jag efter en stund.

 "Som fan" Suckade han utan att se på mig.

 "Det är okej" Sa jag tyst. "Jag gillar dig också"

Hur lyckas jag? Varje gång? Varenda söndag städar jag mitt rum ordentligt, men sen på tisdagen ligger alla mina kläder återigen på golvet tillsammans med papper och böcker. Jag fattar inte. Hur svårt kan det vara att bara läga in kläderna i garderoben igen när jag bestämt mig att jag inte vill ha dem på mig? Jag måste bli bättre på att hålla ording här. Nu ska jag återigen städa hela rummet, damsuga och damma, vika och slänga. Jag hatar söndagar.

Det är min namnsdag idag. Fast ingen kom direkt ihåg det. Gamla trogna farmor skickade ett rosa kuvert med hundra kronor och , så klart, en spraplott. Jag vann inte. Familjen kom inte på vad det var för någon dag förren långt efter frukost. I vanliga fall brukar vi sjunga för den som har namnsdag på morgonen, men trots att nån hade skrivit upp det på kalendern så verkade det som om de helt glömt bort det. När mamma och pappa väl kom på det igen fick jag ett läskigt kort med en ganska äklig pudel på baktassarna med solglasögon och krona. Och då så klart hundra kroner och två skraplotter - jag vann 40 kr. Jag har gått back ganska mycket den här månaden, så det känns skönt att jag har fått dom här 240 kronorna. Och barnbidraget kommer ju på måndag, så jag överlevde den här månaden också.

Nu är alla långt där ute och festar och har roligt tillsammans. Alla utom jag. Jag slår vad att det här kommer bli den bästa festen någonsin. E kommer få sin älskling och strula för första gången. Alla kommer ha jätte roligt och prata om det hela nästa vecka. Jag kommer bara kunna sitta där och le och lyssna när de babblar på om allt som hände, ofta utan att ha en anning om vad de pratar om. Jag hatar att inte betyda något! Varför är det så svårt för mig att vara en av dem?

Jag tänker sitta här ensam på mitt rum hela kvällen. Läsa min underbara bok om Bella och Edvard och proppa i mig massor med Rollo, även fast jag egentligen inte är särskilt förtjust i dem. Kanske klättrar jag ut genom fönstret en stund senare i natt och röker en cigg när de andra har somnat. Jag skulle verkligen behöva en cigg just nu... Något att döva allt med lite gran om bara för en liten stund. När det sen äntligen blir tillräkligt sent att gå och lägga mig kommer jag ligga i min säng utan att kunna sova. Deprimerad på grund av boken och det faktum att jag aldrig kommer att få uppleva något som änns liknar den kärlek de känner för varandra (jag vet att det är löjligt, men jag blir nästan alltid deppig efter att jag läst kärleksböcker) och utan att kunna sluta tänka på festen som fortfarande är i full gång, utan mig. 


 

Utan den skulle jag inte klara den här kvällen...




Jag vet att jag inte borde...