Lisa finns inte....

För en stund sen fick jag världens lust att skriva ner om hur jag fick min första kyss nu i somras när jag var på språkresa i England. Visserligen skrev jag dagbok om det, men jag skrev inte särskilt detaljerat. Mitt minne är absolut sämst i Sverige, så jag har tänkt börja skriv ner speciella saker som händer mig i historie form. Ifall nån nu läser det här hoppas jag att det inte suger allt för mycket.

Jag stod ute på piren och såg ut över havet med armarna lutade det höga räcket. Det började bli mörkt, och som vanligt blåste det ganska kallt. Bakom oss stod dörren in till spelhallen via det lilla Kaféet öppen. Människor pratade högljutt på olika språk och spelen plingade och dundrade och lät. Ändå var det märkligt tyst där ute. Jag kunde höra vågorna slå mot stranden långt där nedanför oss, och en fiskmås som skräna uppe i luften. Han stod där jämte mig med ögonen fästa någonstans i fjärran i sina trasiga jeans och svarta jacka. Han hade varit ganska tyst hela kvällen, vilket oroade mig eftersom han annars alltid brukade prata på hela tiden. Jag var rädd att han inte längre hade något att säga mig, något som hänt nästan alla mina andra vänner. Vi hade haft så lätt att prata redan från början, jag hade aldrig träffat någon jag kunde prata med på det sättet förut. Nu var jag rädd att vi hade sagt allt som kunde sägas till varandra. Återigen förbannade jag det faktum att jag inte längre var en pratkvarn. Allt hade varit så mycket lättare på den tiden. Då hade jag inte behövt oroat mig varje gång jag skulle vara ensam med någon annan över att jag inte skulle komma på något att säga. Patrik var den första jag inte behövt oroa mig över på det sättet på flera år, men nu verkade det som om den tiden var förbi. Han vände sig om och lutade ryggen mot räcket istället för armarna. Jag betraktade honom men han såg inte på mig. Det mörka håret var lockigt i pannan och nacken och den breda munnen var för en gång skull helt stilla. Han hade blicken fäst på ett par som var på väg in i spelhallen via huvudentrén en bit ifrån oss.

 "Vad skulle du göra ifall jag gjorde något... Oväntat?" Frågade han mig eftertänksamt.

 "Det beror på, vad menar du att du skulle göra?"

 "Jag vet inte. Något oväntat" Sa han och såg bort.

 "Men hur ska jag veta vad jag skulle göra ifall jag inte vet vad du menar med oväntat?" Skrattade jag.

 "Äh, det var inget" Suckade han och vände sig mot havet igen.

Jag undrade vad han hade menat, men bestämde mig för att inte tjata på honom om det. Vi stod tysta en stund jämte varandra. Patrik skruvade tillslut lite på sig och vände sig mot mig.

Han stod och gungade lite fram och tillbaka med blicken fäst på mina skor.

 "Caroline ..." Började han, men just då kom Frida och Alex ut genom dörren från Kaféet och han tystnade.

 "Hej" Skrattade Frida och slängde med sitt långa, blonderade hår. "Vi har letat efter er"

 "Var är Emelie?" Undrade Alex.

 "Jag vet inte, hon försvann för en stund sen" Sa jag och såg mig omkring.

 "Hon satt och prata i mobilen där borta" Fortsatte Patrik och pekade bort mot karusellerna "Sen var hon bara borta"

 "Jaha... och vad har ni två gjort då?" Sa Alex med ett brett flin.

 "Gått omkring lite bara, som vanligt"

 "Kom, Alex jag fryser, vi kan väll gå in igen?" Frida tog tag i Alex hand och drog med sig honom in till spelhallen. Det blev tyst igen. Men den här gången kunde jag känna att något förändrats, tystnaden var inte lika obesvärad längre. Jag hade en känsla av att Patrik hade något han ville säga mig, och jag trodde inte att det var något positivt. Men trots att vi inte pratade längre trivdes jag fortfarande i hans sällskap, även ifall han inte verkade trivas i mitt, så jag ignorerade känslan. Jag tog upp mobilen för att kolla klockan, och suckade när hon inte änns var nio än, det var mer än två timmar kvar innan jag kunde åka hem.

 "Caroline ...?" Sa Patrik osäkert och vände sig mot mig igen. "Äh skit samma" Och så kysste han mig. Hans mjuka läppar tryckets försiktigt mot mina, frågande, och jag blev med änns tom inuti. Utan att tänka på det kysste jag honom tillbaka och jag kände hur han slappnade av. Men så tänkte jag Patrik kysser mig och då började jag fnissa. Jag var 15 år gammal, jag fick äntligen min första kyss av en kille jag tyckte väldigt mycket om, och jag kunde knappt hålla mig från skratt. Jag hade vetat i flera dagar nu att han gillade mig, och i över en vecka hade mina känslor för honom varit lika ombytliga som havet under oss. Ena dagen kunde jag inte sluta tänka på honom bara för att nästa dag bara vilja ha honom som kompis. Aldrig hade jag trott att det verkligen skulle bli något mellan oss. Jag hade drömt om det nästan ända sen jag träffat honom, men nu när han väll kysste mig kunde jag inte riktigt tro det. Patrik drog sig ifrån mig och vände sig ut mot havet igen, bort från mig. Jag ställde mig närmare honom och kramade om honom för att han inte skulle tro att jag inte kände likadant.

 "Du gillar mig" Konstaterade jag efter en stund.

 "Som fan" Suckade han utan att se på mig.

 "Det är okej" Sa jag tyst. "Jag gillar dig också"