Detta är jag
Jag är Lisa. Det låter lite konstigt, eller hur. Att jag är Lisa. Jag vet att man brukar skriva "jag heter Lisa" men just nu känns min formulation bättre. Lisa är den jag är, vad jag är. Jag kommer aldrig bli något mer än Lisa.
Tidigare idag kom jag på en sak. Ingenting förändras. Innerst inne är vi alltid den samma, hur många nya lager man än ger sig själv. Du kommer alltid vara den du en gång var, hur mycket du än tror att du har förändrats. Längst inne kommer det alltid finnas kvar en bit av ditt gamla jag, en liten bit som kan ta över igen. Jag trodde att jag hade förändrats, att den flickan jag än gång var var borta för alltid. jag trodde att den delen av mitt liv var över. Att jag äntligen betydde något. Men i slutändan är jag ändå den där flickan i bakgrunden som inte betyder något. Du har inget emot att hon är där, men du skulle inte heller sakna henne ifall hon försvann. Jag har alltid varit, och kommer alltid vara den flickan. Hon som desperat längtar efter att vara någon, att påverka någons liv om bara så lite. Hon som gör allt för att synas men som ändå smälter in utan några skarvar. Genom att spela olika roller försöker hon vara verklig. Hon är den smarta, den korkade. Den flörtiga, den kyliga. Den trevliga, den uppkäftiga. Den glada, den deppiga. Hon gör allt för att ingen ska få veta sanningen, att hon egentligen är obotligt tråkig, som gammal grå asfallt. Hennes högsta, och ända, önskan är att vara verklig, att existera som en del av alla andra. Jag trodde att jag lämnat henne bakom mig, och i nästan två år höll hon sig i bakgrunden. Hon påverkade mig, men jag märkte inte av henne. Nu är hon tillbaka igen, full av förtvivlan och en bitande känsla av meningslöshet. Hon gör att jag kan se på mitt liv genom en annan vikel, gör så att jag kan se hur falskt allt är. Jag tvivlar inte på att mina kompisar tycker om mig, men när allt kommer till kritan betyder jag inget för dem. Jag ville inte att hon skulle komma tillbaka, medan hon höll sig undan var jag nästan lycklig. Allt jag kan göra nu är att hoppas att hon inte tänker stanna länge.
Tidigare idag kom jag på en sak. Ingenting förändras. Innerst inne är vi alltid den samma, hur många nya lager man än ger sig själv. Du kommer alltid vara den du en gång var, hur mycket du än tror att du har förändrats. Längst inne kommer det alltid finnas kvar en bit av ditt gamla jag, en liten bit som kan ta över igen. Jag trodde att jag hade förändrats, att den flickan jag än gång var var borta för alltid. jag trodde att den delen av mitt liv var över. Att jag äntligen betydde något. Men i slutändan är jag ändå den där flickan i bakgrunden som inte betyder något. Du har inget emot att hon är där, men du skulle inte heller sakna henne ifall hon försvann. Jag har alltid varit, och kommer alltid vara den flickan. Hon som desperat längtar efter att vara någon, att påverka någons liv om bara så lite. Hon som gör allt för att synas men som ändå smälter in utan några skarvar. Genom att spela olika roller försöker hon vara verklig. Hon är den smarta, den korkade. Den flörtiga, den kyliga. Den trevliga, den uppkäftiga. Den glada, den deppiga. Hon gör allt för att ingen ska få veta sanningen, att hon egentligen är obotligt tråkig, som gammal grå asfallt. Hennes högsta, och ända, önskan är att vara verklig, att existera som en del av alla andra. Jag trodde att jag lämnat henne bakom mig, och i nästan två år höll hon sig i bakgrunden. Hon påverkade mig, men jag märkte inte av henne. Nu är hon tillbaka igen, full av förtvivlan och en bitande känsla av meningslöshet. Hon gör att jag kan se på mitt liv genom en annan vikel, gör så att jag kan se hur falskt allt är. Jag tvivlar inte på att mina kompisar tycker om mig, men när allt kommer till kritan betyder jag inget för dem. Jag ville inte att hon skulle komma tillbaka, medan hon höll sig undan var jag nästan lycklig. Allt jag kan göra nu är att hoppas att hon inte tänker stanna länge.
Kommentarer
Trackback
